rubinHistoria

Rubinen har setts som en av de främsta ädelstenarna i tusentals och åter tusentals år. Ofta har den kallats kungen av ädelstenar, och inte utan orsak. Rubin har en hårdhet som ligger nära diamant och en röd färg som etsar sig fast i minnet.

Vad är en Rubin?

Något som inte alla känner till är att Rubin och Safir i grunden är samma ädelsten. Två olika varianter av stensorten Korund. Ren korund är färglös, men olika föroreningar ger korunden sin färg. Små mängder krom ger röd färg, och korunden kallas då rubin. Andra förorenande ämnen kan ge andra färger, men dessa stenar kallas då för safir.

Fyndorter

Trots att rubin så länge har varit en högt skattad ädelsten har material i ädelstenskvalitet traditionellt hittats på ett litet antal platser i världen.

Vietnam och Thailand har länge varit klassiska fyndorter, men få rubiner av toppkvalitet har hittats där. De vietnamesiska rubinerna har oftast för mycket lila nyanser för att anses som riktigt fina, och stenarna från Thailand har ofta en mörk ton, och ibland också brunaktig skiftning.

Sri Lanka, en ö som annars är mest berömd för safirer, är även hem för rubiner. Rubiner från Sri Lanka har ofta en karakteristisk hallonröd-rosa färg, men dessa stenar blir allt sällsyntare.

Det finns dock en fyndort vars rubiner fortfarande är oöverträffade.

rubin råkristall

Mellan höga bergstoppar i norra Burma (numera Myanmar) finner man Mogokdalen. Regionen Mogok har producerat de finaste rubinerna som människan skådat, och priserna för de finaste, obehandlade stenarna är svåra att föreställa sig.

Den 15:e februari, i St. Moritz, auktionerades en obehandlad perfekt duvblodsröd rubin med en vikt på 8,62 carat ut av Christie’s. Slutpriset slog det tidigare rekordpriset för rubiner med stor marginal, och hamnade på 3,6 miljoner US dollar. Eller 425 000 dollar per carat.

Det förra rekordet sattes blott mindre än ett år tidigare, av en annan rubin med vikten 8,02 carat, med priset 275 000 dollar per carat.

Naturens perfektion är svår att sätta en prislapp på.

Indien sågs länge som rubinernas klassiska fyndort, men har nu för tiden en undanskymd plats på rubinmarknaden. Inte helt berättigat, då det i Indien finns flera fyndigheter som producerar rubiner med mycket hög färgkvalitet och bra klarhet. Lokala ädelstenshandlare vittnar om att deras stenar köps upp för att sedan säljas till västvärlden som burmesiska rubiner.

Det är också från Indien vi har fått rubinens mineralogiska namn. Ordet korund har sitt ursprung i ordet ”kuruvinda”, ett ord från det fornindiska språket sanskrit. ”Ratnaraj” är sanskrit för just rubin, och betyder något i stil med ”ädelstenarnas konung”.

Indierna lade också handling till ordet. Närhelst en särskilt vacker rubin påträffades i riket sände härskaren ut en högt uppsatt ämbetsman för att möta den värdefulla ädelstenen och ge den ett värdigt välkomnande.

Jakten på ädelstenarnas konung är inte förbi. Tvärtom, de senaste decennierna har sökandet efter nya rubinfyndigheter varit intensiv.

Det perfekta exemplet är en avlägsen plats i centrala delarna av Tanzania vid namn Winza, där man har funnit rubiner först under 2000-talet. Särskilt nu när USA infört ett totalförbud mot införsel av burmesisk rubin och jade, är världen i desperat behov av ett alternativ. Många sätter sitt hopp till Winza.

rubiner

Rubinen som smyckesädelsten

Då rubin är en av världens hårdaste ädelstenar, samt dessutom inte spricker särskilt lätt, är det på alla sätt en utmärkt sten för smycken.

Dess tålighet gör att den lämnar sig mycket bra för ringar som används dagligen.

Svårigheten att idag få tag i Rubiner som inte behandlats på icke tillåtna sätt är svårt och något som en privatperson dock inte ska försöka sig på. Chansen att utan kunnande bli blåst är mycket stor!

Syntetiska Rubiner

År 1902 skapade fransmannen Auguest Verneuil den första syntetiska rubinen. Han hettade upp pulver av rubinens huvudsakliga beståndsdel och lät det kristallisera. Därmed skapade han en konstgjord rubin med exakt samma kemiska sammansättning som naturliga.

Fler sorters syntetiska rubiner har följt genom åren, och alla versioner har sina kännetecken.

Ett bra sätt att upptäcka en syntetisk rubin är att se på klarheten. Naturliga rubiner är sällan så rena som syntetiska, och de som verkligen är det betingar priser i en helt annan klass.

I senare sorters syntetiska rubiner har man lärt sig att det går att skapa inneslutningar i stenarna för att få dem att se naturliga ut, men dessa orenheter har också de sina kännetecken som avslöjar dem.

Rubinen och dess behandlingar

Rubin i ädelstenskvalitet är egentligen en sällsynt ädelsten. Rubin av lägre kvalitet, då vanligtvis kallad enbart korund, är inte på långa vägar lika sällsynt. I sin strävan att möta efterfrågan förbättrar man därför rubin av lite lägre kvalitet för att den ska nå upp till en standard som är användbar i smycken.

Flera faktorer har gjort att rubin varit en av de ädelstenar som människan förbättrat och behandlat allra mest. Bland annat så är rubinens färg ganska lätt att förbättra med värme, och dessutom har rubin vanligtvis många orenheter som på ett eller annat sätt kan elimineras eller döljas. Detta är två viktiga förutsättningar för att en ”förbättring” av rubiner ska vara möjlig.Rubin

Men det faktum att rubin i fin kvalitet är en så värdefull ädelsten i är naturligtvis en drivkraft för industrin att utveckla behandlingar.

Behandlingarna är i grunden inget modernt påhitt. Den berömda romerske berättaren Plinius nämner, under första århundradet efter kristus, böcker som detaljerat beskriver metoder för att permanent färga bergskristall och få den att likna ädlare stenar.

Värmebehandling

Redan då, för flera tusen år sedan, var värmebehandling av rubin en känd företeelse. Skillnaden är att man då använde sig av eld, medan man idag använder sig av avancerade elektriska ugnar som kan uppnå temperaturer man inte trodde var möjligt för några tusen år sedan, och som tillåter användaren att ha total kontroll över behandlingsprocessen.

Behandlingsmetoderna idag innefattar inte heller enbart värme.

Ämnet beryllium kan tillsättas vid värmebehandlingarna, vilket tillsammans med värmen kan ha en extremt kraftfull effekt på både färg och klarhet. Denna behandling är mest utbredd när det gäller gula safirer, men den används också i stor skala på rubiner.

Särskilt många berylliumbehandlade rubiner har sitt ursprung i Songea, Tanzania. Ett kännetecken för dessa stenar är en onaturligt kristallklar klarhet, samt klarröd eller aningen orangeaktigt röd färg.

Glasfyllda Rubiner

Den behandlingen som har störst betydelse på rubinmarknaden idag brukar målande benämnas glasfyllnad. Det innebär att man kombinerar värmebehandling, där temperaturen ligger nära rubinens smältpunkt, med att man fyller rubinens sprickor med blyhaltigt glas. Andra substanser med samma brytningsindex som rubin kan också användas.

Att substansen man fyller sprickorna med har samma brytningsindex som rubin är själva poängen. Detta gör att ögat inte ser vad som är glas och vad som är rubin, och sprickorna blir därmed osynliga.

Resultatet?

Många av de där orangebrunaktiga stenarna som genomkorsas av sprickor, och egentligen borde benämnas korund snarare än rubin, omvandlas till röda rubiner i smyckekvalitet.

En majoritet av alla rubiner som tas upp ur jorden idag utsätts för denna behandling, därmed också en stor andel av de rubiner som säljs idag. På internetsajter såsom Tradera och Ebay uppgår den andelen till nära 100%.

Lyckligtvis är behandlingen för en gemmolog ofta relativt enkel att upptäcka.

Rubin är ett gott exempel på varför en betydande del av gemmologers arbete idag består i att upptäcka och identifiera behandlingar. Men ännu går det att finna vackra exemplar av de klassiska, obehandlade eller enbart värmebehandlade rubinerna, den sällsynta röda eld som alltid kommer att förbli kungen av ädelstenar.